Vi skulle måla en tavla

Det var som att vi målade en tavla tillsammans. Det var jätteroligt. Den finaste tavlan jag någonsin målat. Vi skrattade och vi målade. Många färger, mest på skoj, men det blev ändå bra. Sen så sa du att vi kunde ställa ut tavlan och vinna pris. Jag fattade ingenting, för vi hade ingen baktänke, väl. Eller hade du? Jag började fundera på det i alla fall. Och jag visste inte om jag ville eller inte. Helt plötsligt skulle du måla hela tavlan. Jag fick inte ens vara med. Kändes det som. Bara mitt namn stod där. Och du målade bara med en färg. Det var inte helsvart, mer skitbrunt. Då var det inte kul längre. Alla mina färger var borta. Och du förstod inte varför jag strök mitt namn.

Jag tror du är ledsen för att jag inte ville vara med längre. Fortfarande. Och tavlan står inte längre vid staffliet, vi har lagt undan den. Men du tar fram den ibland. Då känns det nästan som att du bara vill att jag ska säga att jag egentligen vill fortsätta måla. Och att vi båda ville ha en brun tavla. Att vi bestämde det tillsammans. Du tror jag tycker brunt är jättefint. Bara brunt. Men det gör jag inte. (ingen gör det)


Jag är så glad. Jag målar mest ensam, och på bilden förstås. Sommartavlor blir bara bra ibland va?