Ljug inte längre

I min värld behöver man inte ljuga man kanske inte behöver säga sanningen alltid nej allt behöver man inte säga det kan vara hemligt om man vill men det är bara konstigt att ljuga någon man känner rätt upp i ansiktet jag skulle må dåligt av att ljuga för någon jag inte ens känner och man vill tro att det är lika avlägset som flygplanen vi inte ser och då menar jag inte de bakom molnen utan de alldeles för långt bort för att vi ska tänka på dem för man vill inte förstå att man faktiskt själv sitter på samma buss som lögnerna och de bara är där och ingen suddar ut dem fast man vet att det bara är massa ljugis och jag får ledsna ögon när jag förstår att man inte vill erkänna sina misstag i takt med att bussen blir smutsigare och smutsigare tur att det finns några rena säten i alla fall lite rena man tror man kan vågar sitta men det gör man inte egentligen om man inte vill bli skitig och är trött på ljugarna som man tycker om fast det funkar inte så man går vidare man kan inte sitta bredvid dem fast man vill

jag tycker om så många så mycket ibland ändå vill man älska alla mer men mest av allt tycker jag synd om alla som inte fått allt jag fått och det är inte så lätt att ge fastän man försöker och man ska gråta med dem som gråter men jag ser inga tårar nu kanske bara att de är dolda där bakom jag tror nästan det