Vet ni vad? Jag känner mig som värsta segraren. För det är inte jag som står kvar med tavlan i handen och försöker vinka tillbaka någon till staffliet. Nej nej nej. Jag målar nya tavlor, skriver nya sagor. Jag kan inte stanna och vänta, mitt liv springer iväg från dig. Och visst har jag samlat några underbara minnen. (Fast jag tror jag ska slänga en del. Jag pallar inte). Men jag har målat färdigt okej.
Allting blir tipp-topp av att träna (särskilt när man känner sig superstark för att passet är lätt som en plätt). Och jag är cattis-gladis som vanligt. Hihi
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar